Skrivet av: Chris | 12 juni, 2012

Elegant

Det finns verkligen galet mycket att välja på när det gäller saltvattensfiskar och de flesta är avsevärt vackrare än sötvattensutbudet. Idag kom jag hem med den sort som känns igen från många förpackningar och dylikt när saltvatten ska exponeras – en kopparbandad fjärilsfisk eller Copperband Butterflyfish (Chelmon rostratus) som den heter på engelska respektive latin. De orangea strecken och de svarta prickarna bryter väldigt snyggt mot den i övrigt silverblanka kroppen. Detta verkar vara en ganska kaxig och simglad fisk, så den syns mycket medan den letar föda. Förhoppningsvis kan jag få den att äta frysfoder, då den har ett rykte om sig att bara vilja mumsa på sk ”glasrosor” (minianemoner)…

Copperband Butterflyfish (Chelmon Rostratus)

Skrivet av: Chris | 7 juni, 2012

Kungligt?

Ny firre! Vet inte varför den kallas Royal Gramma (Gramma Loreto på latin), då den inte känns så ”kunglig”, men vacker är den onekligen med sin djuplila färg som tonar in i klargult. Liksom övriga innevånare så känns den igen från Hitta Nemo i form av karaktären ”Gurgle” 😉

”GURGLE”: Royal Gramma (Gramma Loreto)

Skrivet av: Chris | 1 juni, 2012

En mjukis

En tredje korall har funnit nytt hem i mitt akvarium. Denna gång blev det en mjukkorall från Akvarielagret. Är osäker på namnet då den var ”omärkt”, men tror att det är en Sinularia Notanda… kanske? Den drar in alla polyper på kvällen och blir till en liten ”boll” under natten. Men så fort ljuset kommer igen så sträcker den på sig, skjuter ut alla polyper och tar formen av ett träd. Fascinerande =)

Sinularia Notanda (förmodligen)

Skrivet av: Chris | 24 maj, 2012

De första korallerna…

Många tror att koraller är växter. Det gjorde även jag fram tills nyligen då jag började läsa intensivt om saltvattensakvaristik. Koraller ser ju onekligen ut som växter, men de räknas faktiskt som djur. Man kan dela in koraller i så många arter att det är lönlöst att ens försöka lära sig en bråkdel av dem, så jag bestämde mig helt enkelt för det jag anser vara det viktigaste; att lära mig skilja på grundtyperna. Med en grov generalisering fann jag att det främst handlar om vad som kallas för stenkoraller, mjukkoraller och anemoner. Av dessa anser jag personligen anemoner vara de mest intressanta, då de faktiskt kan förflytta sig med egen motorik tills de finner en plats de trivs med där ljus och vattenströmmar är tillfredsställande för just den individen. Mjukkoraller är vad det låter som – koraller som är mjuka. En del av dessa kan kallas läderkoraller för att de har en yta som ter sig lite som tjock läder. Många inom denna släkt har en trädliknande form och gemensamt för de flesta är att de likt anemoner svajar och rör sig ganska mycket i vattenströmmarna. De kan dock inte förflytta sig för egen maskin som anemoner kan.

När jag funnit exemplar som jag gillar så kommer jag skaffa 2-3 anemoner och förhoppningsvis så bildar mina clownfiskar revir i och kring någon av dem, likt den symbios som är så vanlig i haven mellan clownfiskar och anemoner. I övrigt blir det mestadels mjukkoraller. Dels för att jag tycker det är vackert när de rör på sig och vajar fram och tillbaka, men också för att mjukkoraller är mindre känsliga jämfört med stenkoraller i fråga om ljus, salthalt, vattenströmmar, temperatur, pH, kH och föroreningar. Stenkoraller kallas så främst för att de i regel är hårda och lever helt eller delvis inuti ett skyddande lager av kalkskelett. På somliga stenkoraller kan polyperna (”tentakler”) sticka ut från korallens kalkskelett och svaja i vattenströmmarna, vilket kan få dem att misstas för både mjukkoraller och anemoner. Men grundregeln är, om jag förstått det rätt, att en stenkorall alltid har mer eller mindre hårt kalkskelett någonstans på kroppen.

Oavsett art, sort eller typ så är de flesta koraller oerhört vackra med intressanta former och härliga färger som tillsammans bidrar till det magiskt estetiska landskap som ett friskt och levande korallrev utgör. Akvarielagret har en del koraller. Bromma ZooMarknad har fler, men Triton Akvarium (också i Stockholm) har överlägset mest att välja på. Här finns ett massivt utbud av det mesta och tar man sig tid att botanisera så finner man med stor sannolikhet ganska precis det man letar efter. Här köpte jag nu mina första koraller och till skillnad mot vad jag borde, så föll jag för två stenkoraller trots varningarna om svårigheterna. Det blev en Euphyllia Glabrescens och en  Merulina Ampliata. Det återstår nu att se om de klarar sig och kommer att trivas…

Euphyllia Glabrescens – En stenkorall med långa mjuka polyper som påminner om en anemon.

Merulina Ampliata – En stenkorall med vackert flouriserande gröna streck.

Skrivet av: Chris | 18 maj, 2012

Liv!

Cirka 14 dagar har nu gått sedan karet fylldes och vattenvärderna är märkligt nog fullständigt exemplariska. Trots ”startbakterier” av hög kvalitet (Seachem och JBL) och alla 85 kg levande sten som torde innehålla en del döda organismer också, så visar testresultaten inga som helst utslag på att kvävecykeln skulle ha påbörjats? Jag har under denna vecka streckläst spaltmeter efter spaltmeter om saltvattenskemi och i synnerhet just kvävecykeln. Det vill säga den livsavgörande biologiska process som akvariet genomgår när vattnet bygger upp nödvändig bakterieflora för att kunna bryta ned ammoniak/ammonium (som bildas av gammalt förmultnande foder samt fiskarnas avföring) till nitrit och slutligen nitrat (som är ett förstadium till ofarlig kävgas).

Det finns i huvudsak tre kända metoder att skynda på denna process. Antingen kan man stoppa ned något som startar processen genom en plötslig ökning av ammoniak – vanligtvis en rå okokt räka som skall förmultna i vattnet. Eller så kan man som jag använda ”levande sten” som långsamt och metodiskt mognar vattnet, förutsatt att stenen någonstans också innehåller mer eller mindre död materia givetvis (vilket man inte kan veta säkert). Många väljer istället att stoppa ned en ”testpilot” i och med en fisk som via matning och dess avföring startar kvävecykeln, även om det på sätt och viss kan kallas djurplågeri då en svagare fisk löper risk att inte överleva de vattenvärden med höga nivåer av ammonium och nitrit som är en del av mognadsprocessen. För mig blev det en kombination av levande sten och en  dryg vecka senare en del lägre djur som sniglar, eremitkräftor och räkor.

Putsarräka (Lysmata Amboinensis)

Eldräka (Lysmata Debelius)

Inget av detta gav dock någon som helst reaktion i mina vattentester. Ammonium är knappt mätbart, likaså nitrit. En svag nivå (1,0 ppm) av nitrat finns dock vilket brukar vara ett tecken på att kvävecykeln är ”klar”. Bromma Zoomarknad, där jag köpte det mesta av grundkittet, menar att det är brukligt att man skall kunna starta upp deras akvarium mycket snabbt utan att behöva trigga och vänta ut kvävecykeln då allt skall vara ”klart”, tack vare deras färdigblandade vatten primärt. Jag var skeptisk, men… ja? 🙂

Förmodligen beror detta snabbt gynnsamma läge på två saker. Dels att min totala vattenvolym är kring hela 1000 liter, varav cirka 800 är i själva akvariet. Stor vattenvolym ger som de flesta vet avsevärt bättre förutsättningar till biologisk stabilitet. Sen kan den avgörande faktorn vara att 50 liter av vattnet var gammalt och redan moget (dvs med etablerad godartad bakterieflora), direkt från butikens visningsakvarium. Oavsett vad orsaken är så har jag valt att chansa en smula och låtit de första fiskarna flyttat in efter endast cirka två veckor sedan uppstart. Det har gått alldeles utmärkt och alla verkar må bra och trivas, undantaget första dygnet då ”Bubbles” uppvisade stressymptom. Återkommande noggranna mätningar och monitorering av vattenvärden kommer självklart göras minst varje vecka, men som det ser ut så verkar kvävecykeln redan vara avklarad, kanske rent av innan uppstarten tack vare mogen levande sten och sand, samt moget vatten i kombination med enorm volym.

Jag skall väl erkänna att en del av inspirationen till val av fiskar och övrigt marint liv kommer från den suveräna filmen Hitta Nemo – en av världens mest omtalade tecknade filmer. Men även innan denna film så var jag barnsligt förtjust i de flesta av dessa fascinerande vackra fiskar. Vissa av de som står på önskelistan är extra känsliga och måste därför vänta ett tag till, tills jag är säker på att akvariet verkligen uppnått stabil balans. Men detta är hur som helst den initiala besättningen…

”NEMO & MARLIN”: 2 st Clownfisk (Amphiprion Percula)

”DORIS”: Blue Tang (Paracanthurus Hepatus)

”BUBBLES”: Yellow Tang (Zebrasoma Flavescens)

Skrivet av: Chris | 7 maj, 2012

85 kg levande sten

Idag, den 7:e maj, är första dagen med levande sten. Det blev totalt 85 kg, vilket bör passa fint till vattenvolymen på 1000 liter varav 800 i själva akvariet. Jag tog mig tid att välja bitar med intressant estetisk form och många håligheter vilket dels underlättar revbyggandet då bitarna lättare ”fastnar” i varandra och ligger stadigt, men också ger lämpliga fästpunkter för att senare placera koraller och anemoner. Det råder en del delade meningar om levande sten, dess funktion och grad av nyttighet. Vissa menar att de också kan bidra till ökade halter av fosfater och andra ”föroreningar” om man har otur. Jag har hur som helst fastnat för och valt att tro på den skolan som predikar deras positiva egenskaper för vattnets kvalitet genom naturlig biologisk filtrering. Det är ju trots allt så det fungerar i haven. Tillsammans med bottensubstratet bestående av 60 liter levande sand (Haquoss egen samt Nature’s Ocean – Reef Substrate) så bör det onekligen finnas goda förutsättningar att lyckas med den biologiska filtreringen. Ett komplett testkit med kemikalier för mätningar av bland annat kvävecykeln (ammoniak/ammonium, nitrit och nitrat), fosfater och pH blir nu dock den huvudsakliga sysslan framöver medan akvariet skall ”mogna” och sand, sten och vatten skall finna sin biologiska symbios mellan godartade bakteriekulturer…

Levande sten

Skrivet av: Chris | 6 maj, 2012

190 kg glas

Frakten hem, var en historia i sig som skulle kunna fylla en egen blogg, nästan. Men värt att nämna är att jag ALDRIG hade klarat det utan 3 riktigt schyssta killar som hjälpte mig. En flyttfirma hade tagit ca 8000 kronor för att göra vad de fick 500 kr/skalle för – att bära 190 kg akvarium upp för 2 trappor till min lägenhet. Om vi räknar bort transporten hem, från lagret med truck, via den lånade lastbilen (av Christer Fredriksson på Akvarielagret) och till porten med handkraft (sugkoppar direkt på glaset) – så tog själva bärandet runt 20-30 minuter och fyrtioelva ryggskott innan karet var på plats. Två ord FY F*N va tungt det var/är! Men nu är det gjort och nu står det där det står…

Designen (utseendet) är i mitt tycke värd 8 poäng av 10 möjliga. Det vill säga, produkten är verkligen jättesnygg, men byggkvaliteten lämnar dock  en del att önska tyvärr. En poäng på 6 av 10 för kvalitet känns nästan generös. Att skruva ihop den tillhörande möbeln var till att börja med föga roligt. Instruktion saknades helt och en av sidopanelerna var skev och böjd, så den fick reklameras och bytas. Tillhörande skruvar var inte alltid de bästa, så några byttes mot egna mer robusta varianter. Det mesta var förborrat lyckligtvis, men inte allt, och somliga hål hade kletats igen av färgen från sprutlackeringen. Passform var genomgående bra, men inte perfekt så vissa hål fick borras på nytt – framför allt de små där dörrarnas gångjärn skulle skruvas fast. Att fästa dörrarna tog för övrigt flera timmar i anspråk innan det var rakt, symmetriskt och snyggt. Möbeln är onekligen robust och stabil – definitivt den mest rejäla akvariemöbel jag någonsin sett. Men själva bygget kunde onekligen ha varit en betydligt smidigare process.

Akvariet i sig är fantastiskt fint med kristallklart glas fritt från repor och ojämnheter, även om glasets tjocklek (12 mm) också lämnar en markant grön färgning i hela akvariet, så man måste kompensera med en del ”moonlight” (blått ljus). Lysrampen blev nästa besvikelse. Den är förvisso heltäckande vilket var ytterligare en av mina önskemål, men den är märkligt nog också uppdelad i hela 5 fula delar som alla ligger som ”plankor” tvärs över akvariet. Dessa är också av ganska böjlig (vek) aluminium som är pulverlackad i matt svart. Att hantera dem känns fladdrigt och ovant och för priset så hade jag väntat mig en något mer genomtänkt, stadig och användarvänlig design likt den hos RedSea som (även om den känns plastig) har gångjärn för den sektion av rampen som kan behöva öppnas.

Nu till det mest negativa… I och med att Oceanson-akvarium är borrade i botten (!) i syfte att ansluta genomföring med ytavrinning till sump, så var det just precis där jag befarande att stöta på problem, och mycket riktigt… när röret var på plats, och när de första litrarna med vatten hamnat i karet så började också packningen i genomföringen att läcka… SUCK! Så det var ”bara” att tömma ut, skrapa bort sanden rut hålet, skruva loss röret, torka rent/torrt och börja om. Det var nu som BZ (”Bromma Zoo”) visade ett extra föredömligt kundbemötande i och med att en av deras akvarieexperter (Kenneth) kom ut, hela vägen hem till mig, för att hjälpa mig fästa röret professionellt. Nu ligger 800 liter vatten ligger och guppar i karet och inte en enda droppe vatten läcker ut! 🙂

Att själva genomföringen (röret) dessutom säljs med endast en tillgänglig längd, oavsett akvariemodell, och därför måste sägas till i passande längd beroende på vilket akvarie man väljer, upplever jag också som märkligt svagt när tillverkaren lika gärna kunde ha sålt rör med färdig längd som är avsedda för en specifik akvariemodell och höjd? Men men… 13 000 kronor kanske inte är tillräckligt mycket för att begära perfektion? Hur som helst – väl på plats så är det ändå en verkligen imponerande pjäs och nu börjar den långa resan med att fylla karet med liv…

Skrivet av: Chris | 3 maj, 2012

Planeringsfasen

När de salta drömmarna efter alla återkommande år av upprepade funderingar slutligen och äntligen skulle materialiseras så kom också det stora dilemmat att bli uppenbart… hur STORT kar bör och kan jag välja med tanke på utrymme och pris? Samt ännu svårare – vilken tillverkare och vilken modell skall jag välja? Ju större akvariumkar, desto större är chansen att man lyckas uppnå och bibehålla biologisk balans. Men ju större kar, desto mer ökar också både vikt och prislapp. Jag hade mer eller mindre exakt klart för mig vilken typ av design jag ville ha och därigenom blev utbudet ganska snävt då de flesta akvarietillverkare har relativt snarlika och ofta anspråkslösa reklangulära modeller där termer som ”modern” tagit alltför stor betydelse. Modeller med aluminiumram och aluminiumställning, alternativt möbel i almuniumfinish, var helt otänkbart. Likaså all form av ljust trä. Svart, eller ännu hellre mörkt trä som matchar mina Carpati-möbler, är det som gäller för mig. Övriga önskemål innefattade faktorer som rejäl höjd på själva akvariet med således stort vattendjup för den där massiva havskänslan, samt lagom bredd (inte för smalt så det ser ut som ett torn och inte för brett så det tar formen av en kista/sarkofag). Det horisontella djupet (fram till bak) var och är också viktig ur inredningssynpunkt. Framrutan skall vara välvd och hörnen helst rundade i böjt helglas istället för de vanliga vassa tvära silikonlimmade kanterna. Man kan säga att jag ville ha den grundläggande design som de flesta så kallade ”nanoakvarium” bär på, fast i betydligt större skala.

Haquoss NanoLife


Med dessa kriterier så återstod slutligen bara två tillverkare; amerikanska RedSea och italienska Haquoss med sin Oceanson-serie. RedSea fanns (just då) enbart i storlekar upp till 250 liter medan Oceanson erbjöd ända upp till 1800 liter (för de som är ekonomiskt oberoende kanske man skall tillägga). Ett RedSea 250-liters kar med ca 1 meters bredd hade gjort sig ganska bra i innerhallen, men dels såg storleken lite väl sparsam ut och dels kändes den tillhörande tekniken ganska enkel, plastig och bräcklig. Ett Oceanson-kar på 500 liter med cirka 120 cm bredd var nästa tilltänkta valmöjlighet som också hade fått plats i hallen, om än ganska snävt och skulle kräva ett draperi bakom för att dölja utrymmesintrånget på hallpassagen.

Red Sea MAX 250


Till skillnad mot RedSea så använder alla Oceanson-akvarium sump istället för innerfilter. Detta blev en starkt bidragande faktor till beslutet då en sump dels ökar den tillgängliga ytan i akvariet markant, men också ger betydligt mer vattenvolym för skumning och filtrering. Prisskillnaden mellan 10 000 för 500 liter kontra 13 000 för 800 liter bidrog vidare och till slut att valet föll på den större modellen parat med en sump på 220 liter vilket ger en total vattenvolym på cirka 1000 liter. Det vill säga mer än väl för att ha de storleksmässiga förutsättningarna att uppnå bilogisk balans. Nackdelen med detta – utöver en totalt sett ganska massiv prislapp när allt är inräknat – var främst att jag blev tvungen att ändra den estetiskt mycket lyckade möbleringen i vardagsrummet genom att dela upp en stor sektionsbokhylla, flytta barskåpssektionen till hallen och göra plats för detta massiva havsmonster på 150 x 80 x 75 cm (BHD) i vardagsrummet. Nästa modell mäter 200 x 80 x 75 och drar iväg med ca 1000 liter bara i karet, och med 19 mm glas (istället för 12) som ger en vikt på 350 kg (mot 190 kg) och en 3 ggr så stor prislapp så var gränsdragningen ganska uppenbar. Jag hade bestämt mig för Haquoss Oceanson Infinity 153,
by Aquarialand
.

Haquoss Oceanson Galactica


Akvarium, möbel, sump, doppvärmare, osmos, algmagnet och termometer kommer från Bromma ZooMarknad, medan returpump, cirkulationspumpar och den påkostade proffsskummaren från Deltec är inköpta genom Akvarielagret. Christer Fredriksson som äger Akvarielagret är en osedvanligt trevlig människa med en oerhört hjälpsam och kamratlig attityd, så det är alltid ett nöje att besöka dem och handla där. Men även Bromma Zoomarknad uppvisade ett fantastiskt kundbemötande – till och med innan jag bestämde mig för att inhandla själva akvariumet genom dem. Ägarinnan Suzanne, samt i synnerhet akvariekillarna Kenneth och Pelle håller väldigt hög nivå i fråga om kundbemötande. Både Bromma ZooMarknad och konkurrenten Akvarielagret rekommenderas varmt, framför allt på grund av just deras trevliga bemötande och kunnande. Dessvärre kan jag tyvärr inte rekommendera själva produkten lika starkt. Men mer om det i nästa inlägg…

Skrivet av: Chris | 1 maj, 2012

Söta tankar, med salta drömmar

Jag minns det väl… hur jag som barn mitt i skolåldern för första gången såg det stora mäktiga akvariet på min fars arbetsplats. Det stod där i fikarummet som en triumferande bit natur, utskuren direkt från en tropisk sjö. Så här i efterhand så känns 375 liter inte så värst jättestort, och den spartanska inredningen med de tämligen vanliga Platy-fiskarna, inte heller så särskilt imponerande. Men för en liten pojke som inget visste om akvaristik så var det förmodligen och med största sannolikhet där intresset föddes.

Hemma hade vi ett mindre akvarium på cirka 90 liter som i perioder fick agera substitut för det stora karet där borta. Mitt intresse kom och gick. Ibland var det obefintligt under långa perioder, men det kom alltid tillbaka. Så en dag i dryga 20-årsåldern så hade jag inte bara min egen lägenhet, men också ekonomi att köpa mitt första egna akvarium. Det blev, inte så förvånande, ett likadant 375-liters akvarium med ungefär samma upplägg. Aluminiumram, täckglas och egentillverkad bänk. Kanske lite mer ”exotiska” fiskar dock och med mer varierande växtlighet. Men i stort sett var det ungefär likadant som min fars, som numera hade fått flytta med honom hem som pensionär.

Många inbitna akvarister säger att man snart ”växer ur” sitt akvarium och vill ha större. Det verkar stämma då även jag föll inom den kategorin. Nästa kar blev något större med sina 450 liter fördelat på 150 x 60 x 50 cm (BHD), mot 375-karets traditionella mått på 150 x 50 x 50. På denna mer påkostade modell var också framrutan välvd, vilket dels ger ett mer estetiskt vackert yttre, men också en märklig känsla av ”3D” när man granskar akvariet framifrån – i alla fall i mitt tycke. Som kronan på verket så inreddes detta kar med äkta ”Back to Nature” bakgrundsmoduler och slutresultatet blev riktigt lyckat…

Efter några år… ganska många år, så hamnade dock detta vackra set som 75-års present till mina kära föräldrar och det gamla 375-liters akvariet fick flytta till ny ägare för en billig peng. Mitt hem renoverades, fick nya jordnära färger, enhetliga möbler och en genomgående känsla av harmoni. Men något saknades… Ändå sedan akvarieintresset föddes så har jag alltid även sneglat på den fascinerande saltvattensakvaristiken, men också alltid ryggat tillbaka på grund av de höga kostnaderna och de omfattande tekniska svårigheterna. Så här en halv livstid senare så väljer jag dock att ta steget med drivkraften att om andra kan, så kan jag med. Det kommer kosta – förmodligen mer än jag räknat med, det kommer ta tid och det kommer vara komplicerat – men det kommer också vara värt det. Få platser på jorden är så vackra som den magiska skönhet de tropiska korallreven visar upp. Att lyckas återskapa ett fragment av denna värld i sitt eget hem, kan inte vara annat än fantastiskt.

Därför ska denna ”dagbok” handla om mitt försök att just uppnå detta. Till min hjälp har jag den mycket bra boken ”Korallrevsakvaristik för nybörjare”, av Daniel Knop.

Kategorier